DET FÖRSTA STEGET ÄR ALLTID LÄNGST
Min yogaresa startade för 11 år sedan, tränade kickboxning varje onsdag och när vi väl var klara så gick det alltid ett yogapass på mitt gym. En dag tog jag modet till mig och klev in. Ska vara ärlig, det var inte solsken från första början utan lite molnigt men solen bröt genom då och då vilket fick mig att fortsätta. Det var så befriande att kunna stilla tankarna och vara närvarande.
På den vägen är det och jag är idag utbildad inom Hatha och Vinyasa, traditionellt enligt den indiska läran (RYT200). Jag jobbar ständigt på relationen med sitt sanna jag, genom andning, rörelse, self-love och humor som också speglar mina klasser som passar nybörjare som vana yogisar.
Häng på, det blir lugnt, lärorikt och kul.
STRESSEN BEFRIADE MIG FRÅN BOXEN
Min väg in på yogan guidades först av nyfikenhet och sedan av hjärtat. Jag levde långt tid uppe i huvudet och gick ofta med känslan - det här kan inte vara allt.
Meeen att födas i Sverige där vi just har privilegiet att kunna bli och göra nästan vad vi vill. Så hittade jag inte rätt. Förblindad av titlar och materiella ting kämpade jag stenhårt för att få känna lyckans puffar, att vara rätt är ibland ganska lätt. Men jag hittade ändå inte hem, jag hittade inte in till mig själv, till min kärna, till min plats där jag får ro i själen, till att bara vara jag.
Min törst för bekräftelse från prestation blev mitt fall. Den blev också fröt till att hitta hem, hitta in och connecta med mitt hjärta. Mizuta Masahide, en japansk poet. förklarar det på pricken.
Barn's burnt down
now
I can see the moon
Puss och kram,
Camilla